När Tetianas make stupade vid fronten och kontakten med familjen i Ryssland bröts, förlorade hon fotfästet. Sorgen förlamade henne. Men mitt i mörkret fann hon en väg tillbaka till livet – genom Bibelns ord, en stödgrupp i kyrkan och mötet med en levande Gud. I dag hjälper hon andra sörjande kvinnor, besöker soldater och leder barnverksamhet. ”Jag är inte stark”, säger hon. ”Men Gud ger mig styrka – och hopp.”
Nedtecknare: Yurii Petrenko
Tetiana är precis femtio år gammal. Tillsammans med sin man har hon uppfostrat tre underbara söner. Livet var toppen. Men så kom kriget.
Tetiana är ursprungligen från Ryssland, men flyttade till Ukraina, till Zjytomyr för att vara exakt, långt innan den fullskaliga invasionen. Just innan invasionen gick Tetiana’s mor bort, vilket påverkade henne djupt. Hennes far var kvar i Ryssland, och all kommunikation med honom bröts när kriget tog sin början. Sedan kom nästa smäll: hennes man, Andriy, som var polisofficer gick med i armén som frivillig för att försvara sin familj. Han blev placerad för att hjälpa till att försvara Kiev från de framryckande ryska trupperna. Den 7 mars 2022 dödades han i strid. Han gav sitt liv för att hjälpa till att stoppa fiendens framryckning mot huvudstaden.
Under två månader ansågs han saknad. Efter att Kiev-regionen befriades fann man hans kropp under spillrorna av ett bageri där han och hans förband hade hållit sin position. Alla männen dog. Tetiana minns: ”Jag visste inte hur jag skulle fortsätta leva. Jag drömde ständigt om att dö bara för att få vara med honom igen. Om det inte vore för mina barn, hade jag nog gjort det.”
Under en lång tid kunde Tetiana inte lämna hemmet – hon stod inte ut med att se människor le eller gå hand i hand. För varje lyckligt par hon såg drogs hon djupare ner i depressionen. Men under hösten 2022 blev hon inbjuden till kyrkan. När hon kom och såg andra kvinnor som hade förlorat sina män eller barn, kände hon äntligen en lättnad. Hon insåg att hon hade funnit en plats med människor som verkligen kunde förstå henne. Delad sorg förde dem samman.
Efter några månader återvände hon till sitt jobb. Men det emotionella traumat och stressen hade tagit ut sin rätt på hennes hälsa. Hon fortsatte försöka bära bördan ensam, men det blev bara värre. ”Jag var aldrig riktigt en religiös person,” medger hon. ”Ja, jag trodde på en Gud någonstans långt borta, men min kristendom var inte mycket mer än att gå till ortodoxa kyrkan en gång om året. Jag trodde inte på den levande guden. Men så kom Guds Ord till mitt liv.”
Under en av stödgruppens träffar fick Tetiana en bibel från Bibelsällskapet. Hon började läsa den med stort intresse och hunger efter mer. ”Jag började inse att alla mina ansträngningar inte var nog. Jag behövde någonting större. Så jag överlämnade mig åt Gud. Jag bjöd in Jesus Kristus till mitt hjärta och lät Honom ta kontrollen över mitt liv. Och genast kände jag hur en massiv börda lyftes av mig. Jag började sova igen. Min hälsa började förbättras. Och för första gången sedan min mans död, kände jag frid. Jag insåg – Gud har aldrig lämnat mig.”
Under sommaren 2024 döptes Tetiana som troende, i baptistkyrkan ”Compass”, och började aktivt tjäna där. ”Jag frågade mig själv om och om igen, vad är mitt kall i livet? Och jag fann svaret. Jag kan tjäna kvinnor som har gått igenom samma smärta, änkor som har förlorat sina män. De ser på mig och säger: ’Du är så stark, du har hanterat din sorg så väl.’ Men jag svarar dem: ’Jag är inte stark. Smärtan har inte försvunnit. Men Gud ger mig styrka. Och Han ger mig hopp om att jag kommer att återse min man i evigheten.’ Jag säger alltid till dem att livet är så mycket lättare med Gud. Och utan Honom är det nästan omöjligt. Jag tror att kyrkan i Ukraina har en unik möjlighet just nu, att finnas där för sårade människor.”
Tetiana började hjälpa till med det administrativa arbetet i kyrkan. Trots att hennes hälsa ännu var skör och försämrades, ville hon ge allt hon kunde medan hon ännu hade kraften att göra det. Det var då hon fick höra om ett nytt uppdrag: att besöka militärsjukhuset inte långt från Zjytomyr. Flera andra kvinnor – soldatfruar, änkor, och mödrar till fallna soldater – hade börjat besöka de sårade soldaterna där. Soldaterna rördes djupt av dessa kvinnors närvaro. De visste att kvinnorna hade all anledning att sörja, och ändå valde de att föra Kristi ljus till dem som fortfarande stred. Dessa tuffa, stridshärdade män som hade sett döden många gånger rördes till tårar. De började fråga: ”Var finner ni styrkan att gå vidare?” Och kvinnorna pekade dem mot Herren. De bad med soldaterna och gav dem Nya testamenten, som männen gladeligen läste.
Sedan hände något fantastiskt – Tetianas hälsa började förbättras. Hon kände tydligt att hon var mycket bättre. Kort efteråt gav Gud henne styrkan att gå med i ännu fler uppdrag. Hon började leda en stödgrupp för änkor, hjälpte till att organisera läger för dem, och började till och med tjäna barnen på ett social-psykologiskt rehabiliteringscenter. Dessa barn placeras i centret temporärt av barnskyddstjänsten tills man hittar ett permanent hem åt dem.
Tetiana hjälpte till att organisera en särskild uppsökande verksamhet där hon tillsammans med Ukrainska bibelsällskapet som inkluderade ett program för barnen med barnbiblar som gåvor. Hon hjälpte också till att dela ut 120 biblar till en kvinnogrupp bestående av fruar till saknade soldater.
Mot slutet av vår konversation frågade jag henne om hon har någon bibelperson eller bok som särskilt inspirerar henne. Hon svarade utan tvekan: ”Ja, Job. Han är en förebild för mig. Han gick igenom ofattbara prövningar och ändå förblev han trogen och modig. Det finns människor i Ukraina i dag som har förlorat ännu mer än jag har. Men jag har ännu mina barn, jag har ännu ett hem. Vad har jag att klaga över? Jag ber ständigt om att kunna tjäna osjälviskt, så som Jesus gjorde. Jag försöker reflektera Hans kärlek. Jag ber om vishet och ödmjukhet, att Herren må låta mitt ännu stolta hjärta mjukna. Och jag ber ständigt för alla tre av mina söner, att de kommer att lära känna Herren och tillhöra Honom.”
Tetianas söner har nu blivit lite äldre. Hennes äldste son strider vid fronten. Hennes mellanson, Nazar, ska snart ta examen från militärakademin. En dag skickades hela hans grupp till ett träningsfält när en missil slog ner. Som genom ett mirakel sprängdes den inte som planerat, och även om det blev några offer blev förstörelsen mycket mindre än förväntat. Explosionen träffade ett tomt fält precis bakom en betongvägg, vilket räddade många liv. Nazar säger med stadig röst: ”Det var min pappa som beskyddade mig från himlen.” Tetianas yngste son går fortfarande i skolan.
Tetiana blev nyligen klar med sin fältprästutbildning och nu planerar hon att använda sin nya kunskap till att än mer utöka sitt trosarbete.
Yurii Petrenko
