Anna tog emot Viktoria i sitt hem för drygt tre år sedan, mitt under kriget. Viktoria hade då redan gått igenom svåra prövningar. År 2022 dog hennes pappa hastigt i sjukdom. En ambulans körde honom till intensivvården, men han överlevde inte natten. Kort därefter omkom även hennes mamma efter att ha blivit påkörd av en bil. Dagen efter tog Anna emot Viktoria i sitt hem.
Annas man var storebror till Viktorias pappa, och därför var familjen först i tur att bli vårdnadshavare. Anna och hennes man tvekade länge. De förstod vilket ansvar det innebar och hade inga egna barn. Anna sökte råd och stöd. En dag gick hon in i en ortodox kyrka, där hon för första gången kände ett djupt lugn och en inre frid. Hon tog det som ett tecken på att inte tveka längre, och familjen beslutade sig för att ta hand om Viktoria.
Processen krävde utbildning och mycket pappersarbete, men myndigheterna och socialtjänsten gav ett gott stöd. Inom en månad var alla dokument klara och Anna blev officiellt Viktorias vårdnadshavare.
Vid den tiden var Viktoria bara sex år gammal och förstod inte riktigt vad som hade hänt. Hon fortsatte att leta efter sin mamma. Det var svårt att tala med henne om döden. Hon frågade gång på gång när mamma skulle komma tillbaka. Om mamma varit borta så länge, varför hade hon då inte sagt hej då? Under lång tid sparade familjen mammans saker eftersom de inte hade mod att göra sig av med dem.
Anna insåg att hon behövde mer kunskap om hur man hjälper barn som förlorat sina föräldrar. Efter att ha utbildat sig bytte hon också arbete och började arbeta inom den statliga socialtjänsten. Det hjälpte henne att samla tankarna och så småningom tala med Viktoria om mammans död.
På sitt sätt verkade Viktoria redo för samtalet och hade väntat på det. Hon tog beskedet mycket hårt. Under två veckor var hon svårt nedstämd, åt nästan ingenting, stannade på sitt rum och grät ständigt. Men så småningom började läkningen. Anna sade att de kunde besöka mammans grav när Viktoria själv kände sig redo. Då svarade flickan att hon ännu inte var det.
Samtidigt gick Anna själv igenom en svår period. Hennes föräldrar hade lämnat Ukraina på grund av kriget, och under den tiden avled hennes pappa utomlands. Hon hade ingen möjlighet att delta i begravningen. Känslan av ensamhet blev överväldigande. Hon drabbades av panikattacker och depression och började se sig själv som en dålig mamma som inte klarade sitt ansvar.
Då mötte hon volontären Larysa från organisationen ”Grow in a Family”. När Larysa fick höra om Annas situation gav hon henne en bibel och lovade att be för henne.
Anna började läsa Bibeln och märkte snart en förändring. Panikattackerna försvann, depressionen lättade och hon fick ny kraft att ta ansvar för Viktoria. Förändringen märktes också hos flickan.
Viktoria hade ännu inte börjat läsa Bibeln själv, men hennes relation till Anna förändrades. Anna hade aldrig krävt att få bli kallad mamma. Viktoria sade alltid ”faster Anna”.
Men en dag, när de promenerade längs floden, frågade Viktoria plötsligt om de kunde besöka mammans grav tillsammans. De gick dit, stod tysta en stund, grät och lade blommor. Viktoria tog farväl av sin mamma. I dag kan hon minnas henne utan att gråta som tidigare.
Anna berättar också om förra julen. Hon frågade Viktoria vad hon önskade sig i julklapp.
– Jag har redan allt jag behöver. Du kan ge mig vänlighet, svarade flickan.
Anna blev förvånad och undrade vad hon menade.
– Jag vet inte riktigt, men kanske kan du komma på något, sade Viktoria.
Då kom Anna att tänka på att skolan samlade in pengar till mat för hemlösa katter. Tillsammans använde de julklappspengarna till att hjälpa djuren.
Sedan dess har Viktoria blivit aktiv som volontär. Hon hjälper äldre människor att handla, levererar matvaror, matar hemlösa katter, hjälper till hemma och samlar in förnödenheter till soldater.
På senare tid har hon också börjat kalla Anna för mamma.
I slutet av april deltog Anna och Viktoria i ett familjearrangemang där bibelsällskapet medverkade. Där fick Viktoria syn på en barnbibel och bad om att få en egen.
– Min mamma har redan en egen bibel, och jag skulle så gärna vilja ha en jag också. Jag ser hur mamma har förändrats av att läsa Bibeln, och jag vill vara som hon. Men hennes bibel är annorlunda. Den har inga bilder. Den här har så många bilder, och det gör den så rolig att läsa.
När samtalet var slut sade Anna:
– Jag kommer aldrig att kunna ersätta Viktorias mamma. Och det är ofta svårt att vara mamma åt någon som förlorat sin egen. Det förstår jag väl genom mitt arbete inom socialtjänsten. På egen hand skulle jag aldrig räcka till för ett sådant uppdrag. Men jag tror på Guds styrka och stöd. Bara tillsammans med honom kan jag gå den här svåra och taggiga vägen.
Skriven av Yurii Petrenko
