Att tio år av krig påverkat befolkningen på flera sätt, inte minst vad gäller tron på framtiden, blir tydligt när man läser vittnesbörden vi samlat ihop. Vi har låtit ett antal personer i Syrien berätta direkt ur hjärtat hur de tänker om framtiden och hur de mår. Flera av dem har kommit i kontakt med det syriska bibelsällskapets traumakurser på ett eller annat sätt, antingen som behövande eller som framtida själavårdare. De är intressant att se hur kriget påverkat deras liv och synsätt. Be gärna för var och en av dem, och ge gärna en gåva till bibelarbetet i Syrien! Arbetet med att utbilda människor i bibelbaserad själavård är ett livsviktigt steg i att möta behoven hos ett lidande folk.
NABIL
Jag heter Nabil, är trettioåtta år gammal, och tro mig, jag vill verkligen leva ett normalt liv och kunna göra allt jag behöver för att må bra. Problemet är att jag inte kan det. Det är inte bara på grund av coronan! Kriget har förstört våra liv. Allt vi hoppades på, våra förväntningar och allt som hade lovats oss har försvunnit som avloppsvatten. Inte bara för mig. Alla runt om kring mig är så trötta. Bara genom att se på människornas ansikten kan man förstå att de går in i väggen vad de än försöker göra. Det finns ingen utväg! Vi kan bara inte lösa problemen, och vi litar inte på någon som påstår att det finns en väg framåt. Och våra bekymmer verkar aldrig ta slut, med början i det mest basala i livet. Jag kan inte hitta bensin till min bil, inte ens en limpa bröd. Vad har hänt med Syrien, vårt vackra land?
Genom bibelsällskapets traumautbildningar har jag lärt mig vad som verkligen sker runt omkring mig, att jag kan sluta försöka vara perfekt, och att jag i slutändan kommer att komma ur det här som en bättre person som är mer förberedd att lösa allas problem. Jag har också lärt mig att Gud inte är orsaken till kriget, och att vi kan ta oss ur det genom att hålla ihop.
Just nu känns framtiden svart för mig, men jag vill fortfarande att mina barn ska få leva samma liv som jag levde när jag var ung, och att de ska kunna bli av med alla ärr som kriget lämnat oss med. Jag tror ännu att det finns en anledning för mig att stanna i Syrien och att vi kan stärka varandra så att vi kan bygga upp ett land där vi kan leva i trygghet. Alla som läser vad vi går igenom kan hjälpa oss genom böner och genom att dela vår berättelse med flera.
NOUR
Jag heter Nour och är fyrtiofem år gammal. Jag tror att vårt främsta problem är att det är så dyrt att leva. Vi kan inte leva det normala och stabila liv jag skulle behöva. Jag och de flesta andra har inte råd med basala livsförnödenheter, något man lätt kan se bara genom att titta på människorna runt omkring oss. Det räcker med en blick på min pensionerade far. Han förtjänar verkligen att känna att han har gjort tillräckligt för att få leva tryggt efter alla år av slit. Eller ungdomarna som har bestämt sig och gör allt i sin makt för att utvandra och fly det här livet. Efter nästan tio år av krig tror också jag att utvandring är svaret, nå, i alla fall tycker jag det. Just nu lever jag mitt liv från en dag till en annan och jag tror inte på en framtid i mitt land.
Jag är väldigt glad över att ha deltagit i en traumaläkningskurs. Det förändrade mig verkligen och fick mig att se mitt problem från en annan vinkel. Det hjälpte mig att inse att det finns en väg ut och att vältra sig i all olycka inte gör saken bättre. Jag litar på att de människor som läser om mig och andra kommer att se någon väg som inte vi kan se. Det är i sig ett sätt att se en lösning på våra bekymmer och en väg framåt. Och om inte så kan de i alla fall reagera och berätta för andra att det är nog nu, det som folket i Syrien har gått igenom, särskilt som så många vill lämna och komma bort från landet.
SAMAR
Jag heter Samar, fyrtiosex år gammal. Problemet enligt mig är att vi lever liv utan värdighet. All min tid går åt till arbete, arbete och arbete bara för att ha de mest basala livsnödvändigheterna. Samtidigt måste jag säga att när jag ser andra kämpa precis som jag, så ser jag hopp i dem. Det styrker mig och lyfter mig över alla bekymmer vi har upp över öronen. Det finns någonting vackert i den här känslan av solidaritet mellan oss som folk. Detta är något som ter sig allra vackrast för mig i kyrkan, och särskilt i de små grupperna vi har skapat inom kyrkogemenskapen. Att träffas och arbeta tillsammans i dessa små grupper hjälper oss och stärker oss så att vi kan möta livets utmaningar. Detta är vägen till det värdiga liv som så länge har förnekats oss.
Jag hoppas att du kommer att minnas oss i era böner och ge oss känslan, ja, övertygelsen om att någon bryr sig om oss och att vi också är en del av ett större sammanhang i världen, att vi inte är bortglömda. Trots det svåra liv vi står inför just nu kan jag inte sluta vara optimistisk och tänka att framtiden kommer att bli bättre för mig och min familj och för alla i mitt älskade Syrien.
NAIRY
Jag heter Nairy och jag är trettio år gammal. Just nu känns livet rätt så deprimerande. Det är bara så svårt när du vaknar på morgonen för att möta ännu en dag utan att ens ha råd med det mest nödvändiga. Det verkar som att vi alla har förlorat alldeles för mycket under dessa tio helvetesår. Bara du går ut på gatan ser du oron i människors ansikten, och du börjar undra vad som har gått snett för dem när du ser människor som talar högt till sig själva i stället för andra. Vad är det som händer med oss? Finns det en lösning på våra bekymmer just nu? Vi säger till varandra att det finns en, men är det bara i teorin?
Jag säger dig dessa ord för att du ska höra, vem du än är, att vi går igenom en mycket svår tid och vi vill att du ska få veta det och berätta för andra om det. Ja, jag tror att du kan bli del av lösningen för oss genom att du sätter dig in i mina bekymmer och förstår dem på ditt eget sätt. Jag kan inte se vägen framåt och ut ur det här. Men jag tror att du kan hjälpa mig och oss!
REINE
Jag heter Reine och jag är tjugosex år gammal. Jag tror inte att någon kan förstå hur starkt jag önskar att jag kunde komma ut ur denna onda cirkel som tvingar oss att kämpa så hårt bara för att överleva. Våra förhoppningar har blivit helt fantasilösa och det finns inget som kan ta oss ur vår svarta vardag. De flesta av oss tvingas leva dag för dag utan någonting att se fram emot.
Men i dag kan jag säga att det gjorde mig mycket glad att bli tillfrågad att presentera mig själv och uttrycka mig för er. Du kanske inte håller med, men i dag känner jag mig säker på att lösningen kommer att komma utifrån. Genom att be tillsammans för varandra tror jag att vi hittar något som ger oss hopp om en ljus framtid som väntar på var och en av oss, och under tiden måste vi lära oss tålmodighet, för det kommer behövas många böner och mycket tid.
Vi kommer att minnas er, glöm inte oss! Bönens kraft är stark!
DEEMA
Jag heter Deema och jag är trettioåtta år gammal. Döm mig inte för att jag säger att jag är trött på livet. Har du upplevt hur det är att komma till slutet av månadens första vecka, och hela månadslönen är redan borta? Har du upplevt hur det är att stiga upp sju på morgon och din man är ännu inte tillbaka med brödet, trots att han gick redan vid fyra och har stått i kö sedan dess? Jag tror jag blir galen!
Jag ska fråga runt i min kyrka om det vore möjligt för mig att delta i ett traumakurs. Vi är alla traumatiserade! Jag har hört från andra att dessa möten har läkt människor och jag tror att jag måste hitta en väg ut ur mina trauman. Varje dag har blivit ett trauma under den här mycket svåra vintern. Ja, frågar du mig om jag ser en framtid för oss, då kan jag bara säga att nej, det gör jag inte. Det gör ont inom mig att säga det. Men jag måste vara uppriktig!
Men kyrkan är något vackert den här tiden. De små grupperna inom kyrkan som jobbar tillsammans och visar solidaritet, jo det är något jag ser fram emot under veckan, att bara vara tillsammans och göra saker ihop med andra. Tack för att ni pratade med mig. Det vore så fantastiskt om vi fick höra att människor utanför vårt land tänker på oss och hjälper oss med bidrag. Vi klarar det inte själva. Inte ens en månad till!
MARY
Jag heter Mary och jag är tjugotre år ung, fast jag känner mig mycket äldre, och jag tror att något måste vara mycket fel när en ung person tvingas möta så deprimerande nyheter som att de inte har någon framtid alls. Vem tänker ens på att skapa jobbmöjligheter och stödgrupper för en så stor del av befolkningen i Syrien — de unga? Varför ska de tvingas tänka: “Jag måste hitta en väg ut ur det här landet! Jag vill utvandra!” Det är dags för förändring!
Ja, vart du än går i det här landet tjatar folk in orden i huvudet på dig: “Livet är eländigt!” Vem kan stå upp i dag och ge en ung person ett mål, ett hopp, en vilja att stanna kvar i landet, det land som just nu inte ens kan föda sin egen befolkning? Finns det inget svar? Vänner utanför Syrien, jag ber er. Vill ni gå med oss i vårt sökande efter ett värdigt liv, ett liv värt att leva? Vill ni stanna vid vår sida? Vi unga vill bli del av det nya Syrien, men för att göra det behöver vi människor som ber med och för oss, och vi behöver människor som ger bidrag för att hjälpa kyrkan så att de kan utbilda oss till föredömen! Vi vill bli människor som verkligen lever ett osjälviskt liv, så som Jesus levde!
SHAZA
Jag heter Shaza och jag har just fyllt trettiotre. Jag ser att vårt problem är ett land vars syn blivit helt suddig, utan verklighetsförankring eller förmåga att se vad folket i det här landet verkligen behöver. Syrien har blivit ett land där människor erbjuder olika sätt att tänka för att ta folket än i den ena riktningen, än i den andra, men det är inte vad folket behöver. De unga behöver jobb, och de behöver också känna att de har något att hålla fast vid, men just nu är allting ostadigt och ingen vet vad som väntar under morgondagen. Som en av de unga vill jag och alla andra veta, vi behöver veta, borde få veta, att vi kan göra karriär, att vi kan bli del av något vi kan vara stolta över. Vi är trötta på tomma löften! Vi vill inte höra att allting är för framtiden och ingenting för i dag! Folket i Syrien lever på att hålla fast vid ett desperat hopp som i verkligheten är förtvivlan, och detta syns tydligt på deras ansikten för de lever med stressen av en osäker framtid. Hur länge kan vi fortsätta leva utan att ge stöd åt de unga och deras familjer? Utan detta påverkas allt i livet på ett negativt sätt, vilket blir tydligt i hur våra unga beter sig, deras attityder och känslor. Nu måste vi ge utbildning åt de unga, allt utefter deras färdigheter, och ge dem passande jobb och stöd så att de kan leva i hopp igen.
När du läser detta kan du hjälpa oss genom dina böner, eller så kanske du personligen kan hjälpa de unga med dina färdigheter genom att ge dem en utbildning som kan lyfta en person ut ur förtvivlan. Då kan ditt projekt bli ett verkligt stöd för våra unga. Genom bibelsällskapets traumaläkningsmöten har jag personligen lärt mig att man alltid behöver hitta ett eget utrymme där man kan känna sig trygg så att man kan beskriva sina negativa eller positiva känslor. Det är jätteviktigt att man hittar människor som är ett stöd för en, och att man kan lita på att deras böner kommer att hjälpa en att komma närmare Gud och att finna frid. Jag hoppas verkligen att framtiden kommer att bli ljus om vi försöker ge oss själva åt Gud. Vi behöver både Guds kärlek och nya tekniker för att uppleva posttraumatisk frid.
NISREEN
Jag är nitton och mitt namn är Nisreen. Du kanske undrar vad en nittonårig tjej vet om livet. Nå, jag kan berätta att jag var nio år när vårt tragiska krig tog sin början, och från den stunden blev vi alla ansvariga för vår egen överlevnad. I dag har vi lämnats med en mycket blek framtid, om det alls kan kallas för en framtid. Vi lever också med en konstant fruktan, en undran om vi borde påbörja något, när risken är så stor att vi kommer att förlora det. Vi tror knappt att det är värt det att möta alla hinder som står i vägen för möjligheten att få en hyfsad utbildning. Åh, som jag skulle behöva uppmuntran från människor villiga att stödja mig och vara föredömen i mitt liv. Under dessa omständigheter behöver jag människor vid min sida som är beredda att hålla ut, för jag har lärt mig att livet är hårt. Vart jag än vänder mig möter jag människor som säger att förtvivlan är det enda som finns och att deras erfarenheter har visat att det inte finns någon anledning att vara ambitiös eller försöka något — att det inte finns någon anledning för optimism, ingen anledning att sätta upp ett mål, inte ens en anledning att leva.
Vi må vara i minoritet, men en del av oss som har hållit ut söker nu efter människor som vill stå med oss och säga att tillsammans ska vi gå hela vägen. Vi ger inte upp! Jag tror att genom utbildningen bibelsällskapet ger oss i traumahantering kommer vi kunna bygga en bättre framtid. Tio år av krig har lärt oss mycket, vi har gått igenom mycket, det är många saker vi har upplevt som ingen människa borde behöva genomgå. Allt detta har gjort oss till en generation som söker efter verkligheten, som söker efter den sanna meningen med livet.
De olika traumautbildningsmetoderna utrustar unga med något att bygga sina liv på. Utbildningen ger också de unga kraften att fortsätta leva och hjälper dem att fortsätta söka sina drömmar. Hjälp oss att drömma! Alla ni som läser detta: Var och en av er kan hjälpa på ert eget sätt. Vi behöver era färdigheter, er uppmuntran, er kärlek, och just nu behöver vi antagligen också era pengar, men när ni inser vad ni har investerat i kan jag försäkra er om att ni inte blir besvikna! Ja, jag kan försäkra er om att vi har hopp och att vi ska jobba hårt för att bygga upp vår framtid!
GABRIEL
Jag heter Gabriel och jag är bara nitton. Vill du hjälpa de unga att spela en viktig roll i samhället? Vi står redo att ta emot kraften! Om jag berättar att jag har lärt mig att förhindra trauman från att drabba många människor så hårt, tror du mig då? Det är faktiskt sant!
Jag tror också att jag tillsammans med andra unga kan spela en viktig roll i att bygga upp ett samhälle där det går att leva ett värdigt liv och där människor uppmuntras att delta i att bygga upp allt det som har brutits ner och förstörts under alltför lång tid. Och jag står fast i min tro att du, med all din erfarenhet, kan dela detta och hjälpa oss att finna lösningar på våra många bekymmer. Vill du ge mig din erfarenhet så ska jag genast sätta i gång och bygga en bättre framtid för min generation. Mer än fyrtio procent av befolkningen i mitt älskade land är faktiskt yngre än jag! Tro mig!
RANIYA
Jag heter Raniya och vid femtiotvå års ålder är det min starka övertygelse att vi inom kyrkan måste utbilda folket och hjälpa varandra att göra oss av med alla våra negativa känslor. Jag tror också att era böner kommer att hjälpa oss och att era bidrag gör det möjligt för oss att fortsätta med de många utbildningsprogram som är så viktiga för vår själva överlevnad. Ni vet redan hur mycket våra traumaläkningsmöten har hjälpt oss och hundratals andra att bättre hantera våra trauman och till och med övervinna dem på ett tryggt sätt.
I ärlighetens namn ser framtiden mycket oviss ut för oss, men jag vet att Gud har en annan plan för världen han har skapat. Han ber oss att se på hans skapelse, och att särskilt se alla människor som våra bröder och systrar och sträcka ut handen till dem i den här tiden när folk känner sig så hemskt vilsna.
WAAD
Jag heter Waad och jag är tjugofyra! Jag klarar inte livet i Syrien längre. Jag vill bort härifrån. För mig är det enda svaret att börja ett nytt liv så att jag kan bli av med all den negativa energi som finns överallt runt omkring oss. Det här är inget liv! Jag ser ingen framtid alls! Jag vill inte ens tänka på en! Kan du förstå hur det är att leva dag för dag så här? Jag kan förstå om du vill hjälpa till på något sätt. Jag är säker på att du kan använda dina personliga förmågor för att hjälpa andra.
MIREILLE
Jag heter Mireille och jag är tjugo! Jag vill verkligen att ni stödjer oss här i Syrien och be, be, be för oss!
ELIAS
Jag heter Elias, och jag är tjugoett! Syrier är ett arbetsamt folk och för oss är tystnad en dygd. De flesta av oss säger det inte, men allting runt omkring oss behöver förändras. Genom traumaläkningsmötena har jag lärt mig vikten av att lyssna, särskilt att lyssna till andra! Jag har också lärt mig att hitta en trygg plats där några av oss kan prata om våra egna problem med varandra och komma på lösningar. Tro det eller ej, jag är väldigt optimistisk om framtiden!
GHADEER
Jag heter Ghadeer och vid fyrtioett års ålder tycker jag att framtiden ser vacker och givande ut, om än med lite ekonomisk press.
ANTONIO
Jag heter Antonio och vid femtiotvå års ålder känner jag mig ganska utmattad efter detta tio år långa krig med så mycket spänningar. Jag känner mig också ensam och behöver stärka och liva upp mig själv. Jag hoppas att det är möjligt med hjälp av en del människor i min vänskapskrets. Efter att ha följt alla upp och nedgångar med kriget måste jag nu säga att det övergår mitt förstånd, det finns inget sätt att veta vart vi är på väg. Det ser ut som att vi går mot något vi helst skulle slippa gå igenom. Fast jag säger det vet jag också att lösningarna kommer att komma när vi allihop går samman och gör en riktig, positiv ansträngning för att ge något verkligt positivt till folket i Syrien, för det kommer att visa att vi verkligen tror på det här landets framtid.
Att möta problem innebär att vi möter dem med våra mest uppriktiga böner och att vi i all anspråkslöshet arbetar tillsammans med andra, och i all ödmjukhet inser att vi alla är lika mycket del av problemen som vi måste bli del av lösningen. Detta betyder också att vi måste vara helt osjälviska, eftersom vi måste vara redo att ge det som är vårt till andra för att verkligen kunna vara till hjälp. Som en mycket entusiastisk medlem av bibelsällskapet i Syrien kan jag säga att jag verkligen lagt processen att läka mitt trauma bakom mig. Vad gäller mina tankar om framtiden är jag bekymrad!
JOYCE
Jag är tjugo och jag heter Joyce! Jag tror på de unga kristna i Syrien. Vi måste förbereda dem så att de blir mycket mogna unga kristna som kan stå emot påfrestningar. För att göra det behöver vi en massa stöd från människor som kan vara mentorer åt de unga individerna under en lång, lång tid! Jag är bara tjugotvå och jag är orolig! Jag oroar mig för min framtid. Kommer jag att kunna skaffa ett bra jobb?
Det oroar mig när jag möter människor och särskilt unga och inser att oro, ångest och fruktan märkt deras ansikten. Min vän, någonting är fel när unga människor, till och med barn, måste avsluta sin utbildning för att bidra till familjens ekonomi. Vad kan vi göra för att skapa tillräckligt med jobb med ordentliga löner för att hjälpa familjerna? Mina kära vänner, ni som läser detta: Vi behöver all sorts hjälp som finns att få. Men all hjälp måste komma från ett villigt hjärta! Genom bibelsällskapets traumakurs har jag lärt mig att bli en bättre lyssnare till alla bekymmer, oavsett en persons ålder. Det finns inga större eller mindre bekymmer… de är alla bekymmer.
