• Corinas berättelse: Vi hör alla ihop

    I Argentina vill bibelsällskapet göra bibelberättelserna tillgängliga för barn och unga med funktionshinder. Tanken är att barn i kyrkan ska kunna få del av Bibeln samtidigt, tillsammans! Inkludering har blivit en hjärtfråga för Argentinas bibelsällskap. De tar uppdraget ”Bibeln för alla” på allvar. Deras mål är att rusta kyrkorna så ingen lämnas utanför kyrkogemenskapen på grund av sina funktionsnedsättningar.

    Läs Corina Manzolidos berättelse nedan om hur hon fann passion för arbetet:

    – Mitt personliga mål är att ge våra kyrkor bibelverktyg för att se till att inga barn känner sig utanför, att hjälpa församlingar skapa en välkomnande känsla för varje barn, säger Corina Manzolido.

    Corina Manzolido är koordinator för det nystartade projektet Inkluderande bibelpublikationer för barn. I samarbete med kunniga inom området satsar det argentinska bibelsällskapet på att ta fram material med bibelberättelser som passar en variation av olika funktionsnedsattas behov.

    Corinas passion för att hjälpa människor med funktionshinder kommer från egna erfarenheter: Hon har själv sett hur barn och unga lämnas utanför kyrkolivet eftersom de inte ”passar in”. Nu kämpar Corina för förändring, inte bara i hennes egen kyrka utan i hela Argentina. Hennes dröm är att alla ska kunna läsa Bibelns berättelser, lära sig, interagera och be tillsammans, oavsett förmågor.

    – Det som motiverar mig är hur integrering faktiskt kan visa på Guds kärlek. När ett funktionshindrat barn finner sin plats i kyrkan betyder det samtidigt att hela kyrkofamiljen funnit sin plats, säger Corina.

    Corina Manzolida tillsammans med ledare och barn i söndagsskolan i hennes kyrka i Buenos Aires.

    Utmaningar i söndagsskolan

    Corina är aktiv i sin lokala kyrka, Rey de Reyes Hurlingham i Buenos Aires. Den har officiellt ungefär 300 medlemmar, men många fler människor i alla åldrar kommer till gudstjänster och aktiviteter.

    År 2016, efter att hon arbetat en tid med annat i kyrkan, återgick Corina till att engagera sig i söndagsskolan. Den hade just börjat omorganisera barngrupperna, och det fanns många utmaningar. En av dem hade att göra med Ezequiel.

    Ezequiel är en autistisk pojke. Vid den tiden var han nio år gammal. Han var mycket fäst vid sin söndagsskollärare eftersom hon fick honom att känna sig trygg. När klassen delades upp i nya grupper baserade på ålder fick Ezequiel svårt att anpassa sig till sina jämnåriga och de nya rutinerna.

    Lärarna visste inte hur de skulle hantera honom, så han flyttades till klassen för sex- till åttaåringar, men det hände fortfarande att han blev nervös, eller ställde sig upp för att lämna rummet. Ingen visste vad de skulle göra. Ezequiel fick åter igen lämna sin grupp hamnade till slut i klassen för de yngsta under Corinas ledning. Hon vägrade att ge upp.

    – Allt eftersom tiden gick lärde vi oss stegvis hur vi skulle behandla honom och hjälpa honom att lugna ner sig när han blev nervös, förklarar hon.

    – Under den första dagen med oss stannade Ezequiel bara en liten stund. Sedan gick han tillbaka till sina föräldrar. Andra gången gick han under fikarasten, och vår tredje söndag tillsammans stannade han ända till slutet.

    – Men de andra barnen behövde också vår uppmärksamhet. De små barnen hade svårt att inkludera honom eftersom han förde oväsen och en del blev rädda. Det var en utmaning att förklara för dem att inget ont skulle hända, att de inte behövde oroa sig. Vi behövde alla, både barn och vuxna, dra vårt strå till stacken för att Ezequiel skulle kunna integreras. Han behövde lära sig att dela med sig, och vi andra hur vi skulle bemöta honom. Lärarna behövde tänka ut hur de skulle få gruppen att fungera som en enhet.

    Till slut lyckades Ezequiel landa i gruppen. Barnen använde sig gärna av visuella hjälpmedel och lekte med pussel, sådant som han också tyckte om. Men lärarna började tänka ut fler strategier.

    – Vi utvecklade ett program och höll oss strikt till det i varenda åldersgrupp, säger Corina.

    – Det fungerar bra för små barn, och är nödvändigt för barn med autism. De behöver veta vad som kommer att hända härnäst, annars blir de oroliga. Ibland fick vi leta efter andra aktiviteter för att ersätta de Ezequiel inte gillade, men vi gjorde likadant för de andra barnen också.

    Något var fortfarande fel

    Året gick utan fler problem. Ändå var det någonting som inte stämde: Ezequiel var en nioårig pojke i en förskoleklass för tre- till femåringar.

    Corina drömde om att hjälpa Ezequiel fungera tillammans barnen i hans egen ålder. Hon pratade om det med hans mor, och förklarade att nästa år skulle Ezequiel flyttas tillbaka till sin egen åldersgrupp. Från den dagen påbörjade Corina utveckla integreringsstrategier tillsammans med Ezequiels mor.

    – Hon visade oss Ezequiels piktogramhäfte med bilder och grafiska symboler som hjälpte honom att förstå sitt dagliga schema, och hon lade till våra foton och klassrutiner, minns Corina.

    Nästa utmaning var att uppmuntra och övertyga lärarna att det inte bara var möjligt att omskola Ezequiel, utan också nödvändigt. För att hjälpa dem med uppgiften anslöt sig Corina till klassen för de äldre barnen.

    – Jag tror att den främsta barriären lärarna stod inför var rädsla, säger hon.

    – De saknade inte kärlek eller vilja, men de var rädda för att inte veta hur de skulle göra. Vi började arbeta på Ezequiels profil för att ta reda på vad han tyckte om, vad han ogillade och hur hans behov såg ut.

    De sökte också rådgivning av psykologer och andra experter för att lära sig hur de skulle hjälpa Ezequiel att förstå undervisningen och att delta i den.

    – Jag började inse att de förändringar vi behövde göra för hans skull var anpassningar vi skulle kunna göra för hela klassen. Det fanns ingen anledning att dela upp aktiviteterna, säger Corina.

    Hon började hoppas att hela gruppen skulle få dela erfarenheten av att lära sig Guds ord tillsammans som jämlikar, utan uppdelningar.

    Insåg faktum

    Idén öppnade hennes ögon för fler behov. Det fanns två syskon med inlärningssvårigheter i deras kyrka: Steven, tio år, och Angie, åtta år.

    – De kunde inte läsa och hade svårt att följa instruktioner, något som ofta gjorde att de hamnade utanför under aktiviteter, säger Corina.

    – Medan de andra vann priser och chokladpoäng, förstod inte Steven och Angie hur de skulle utföra uppgifterna och blev utan belöningar.

    Medveten om detta uppmuntrade hon lärarna att anpassa lektionerna så att alla skulle kunna delta.

    Steven och Angie var ofta tysta i kyrkan. Men en dag besökte Corina och resten av gruppen dem i hemmet, och förvånades över att se hur mycket Steven pratade.

    – Han snackade på och berättade för oss om vad han tyckte mest om. Han var värd i en miljö där han kände att han kunde slappna av och vara trygg. Det var i det ögonblicket jag förstod att vår verkliga utmaning var att göra kyrkan till en plats där barnen kunde känna sig fria att vara sig själva! berättar Corina.

    Barriärerna har rasat

    I dag är Ezequiel och Angie 12 år och Steven är 14. Alla tre deltar i undervisningen och samspelar med sina gruppkamrater. Går de sin väg under en lektion går de andra barnen och letar reda på dem så att de inte missar någon aktivitet.

    Kamraterna har anpassat sig efter deras vanor och beteenden så att de kan känna sig trygga. När de till exempel spelar fotboll med Steven gör de det långsamt och väntar in honom så mycket som behövs för att han ska hänga med. De pratar också med honom om sådant han tycker om, även fast han upprepar samma sak flera gånger om dagen. Att prata och delta har blivit naturligt för Steven.

    Lärarna är förvånade och glada över att se hur barriärerna bryts ner.

    – När vi påbörjade den här resan stod vi inför två stora utmaningar. En av dem var att pröva någonting nytt utan att veta om det skulle fungera. Den andra var att utöka medvetenheten hos våra lärare så att de kunde förstå att det var viktigt att hjälpa de här funktionsnedsatta barnen och inte hålla dem separerade från resten av gruppen. Vuxna tenderar att se utmaningarna som hinder, men det visade sig att det finns andra sätt att se. När de märkte hur Ezequiel svarade på våra ansträngningar slutade de att betrakta honom som ett problembarn som störde undervisningen. I stället började de interagera med honom, berättar Corina.

    Det är bland annat dessa erfarenheter som gjort att Corina så passionerat arbetar mycket för inkludering. Nu vill hon bland annat lära sig teckenspråk och hur man gör ljudtolkar åt blinda.

    Hennes långsiktiga mål är att få se varje barn med funktionsvariation naturligt accepterat och inkluderat inom kyrkolivet, med samtidig förståelse för att alla barn är unika och att deras olikheter berikar dem i deras närhet. Hon vill också utveckla material och underlätta insatserna för kyrkorna.

    – Behoven som människor med funktionsnedsättningar har tillgodoses inte eftersom samhället är anpassat för de”’normala”. Men om allt var anpassat utifrån de många olika behov som faktiskt finns, då skulle vi inte behöva prata om inkludering, eftersom ingen skulle känna sig utanför, avslutar Corina.

    Lotta Ring/Rode Classen

    Ramiro Vargas som är illustratör på Argentinas bibelsällskap hjälper Corina med en del publikationer.

    Stöd gärna bibelprojektet i Argentina med en gåva! Tack!

    Bg 900-6263   Swish 123 900 62 63

    Läs mer om det spännande projektet i Argentina.

    Stöd Bibelsällskapet via Payson