• Luk 24:13-35

    24 13Sam­ma dag var två lärjung­ar på väg till en by som lig­ger en mil från Je­ru­sa­lem och som he­ter Em­maus. 14De ta­la­de med varand­ra om allt det som ha­de hänt. 15Me­dan de gick där och sam­ta­la­de och dis­ku­te­ra­de kom Je­sus själv och slog följe med dem. 16Men de­ras ögon var förblin­da­de och de kände in­te igen ho­nom. 17Han fråga­de: ”Vad är det ni går här och ta­lar med varand­ra om?” De stan­na­de och såg sorgs­na ut, 18och den ene, som het­te Kle­o­pas, sva­ra­de: ”Du måste va­ra den en­de som har va­rit i Je­ru­sa­lem och in­te vet vad som har hänt där un­der des­sa da­gar.” – 19”Vad har hänt?” fråga­de han. De sva­ra­de: ”Det­ta med Je­sus från Na­sa­ret, han som var en pro­fet, mäktig i ord och gärning inför Gud och he­la fol­ket. 20Han blev utlämnad av våra överste­präster och råds­her­rar, och de fick ho­nom dömd till döden och korsfäst, 21me­dan vi hop­pa­des att han var den som skall be­fria Is­ra­el. Men till allt det­ta kom­mer att det är tred­je da­gen se­dan det här hände, 22och nu har några kvin­nor bland oss gjort oss upp­ska­ka­de. De var vid gra­ven ti­digt i mor­se 23men fann in­te hans kropp, och då kom de till­ba­ka och berätta­de att de i en syn ha­de sett äng­lar som sa­de att han le­ver. 24Några av de våra gick ut till gra­ven, och de fann att det var så som kvin­nor­na ha­de sagt. Ho­nom själv såg de in­te.” 25Då sa­de han: ”Förstår ni så li­te, är ni så tröga till att tro på det som pro­fe­ter­na har sagt? 26Skul­le in­te Mes­si­as li­da det­ta och gå in i sin härlig­het?” 27Och med början hos Mo­se och al­la pro­fe­ter­na förkla­ra­de han för dem vad som står om ho­nom öve­rallt i skrif­ter­na.

    28De var nästan fram­me vid byn dit de skul­le, och han såg ut att vil­ja gå vi­da­re, 29men de höll kvar ho­nom och sa­de: ”Stan­na hos oss. Det börjar bli kväll och da­gen är snart slut.” Då följ­de han med in och stan­na­de hos dem. 30När han se­dan låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. 31Då öpp­na­des de­ras ögon och de kände igen ho­nom, men han försvann ur de­ras åsyn. 32Och de sa­de till varand­ra: ”Brann in­te våra hjärtan när han ta­la­de till oss på vägen och ut­la­de skrif­ter­na för oss?”

    33De bröt ge­nast upp och återvände till Je­ru­sa­lem, där de fann de el­va och al­la de and­ra försam­la­de, 34och des­sa sa­de: ”Her­ren har verk­li­gen bli­vit uppväckt och han har vi­sat sig för Si­mon.” 35Själva berätta­de de då vad som ha­de hänt dem på vägen och hur han ha­de gett sig till känna för dem ge­nom att bry­ta brödet.