Mose var den man som ledde uttåget ur Egypten då Israels folk befriades från slaveriet. Precis som Gud lovat så ledde Mose folket till Sinai berg, där Gud ville ingå ett förbund med folket. Detta är en dramatisk händelse och Guds närvaro tar sig i uttryck genom jordskalv, eld, blixtar och dunder. Det är lätt att föreställa sig att folket blev förskräckt, och samtidigt påmindes de om att den Gud de hade att göra med var både mäktig och helig.
Folket väntade nedanför berget medan Mose gick upp för att ta emot 10 Guds bud, dekalogen. Dekalogen betyder ordagrant ”de 10 orden” och liknar egentligen mer en programförklaring än lagar eftersom de inte är kopplade till något straff. Orden inleds med att Gud ger sig till känna genom att säga: ”Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret.” Det är grunden för alla ord som sedan följer. Han är befriaren, den trofaste Guden som finns vid deras sida hela tiden. Och det han ger dem i ”de 10 orden” är mer en livshållning än en uppsättning regler. Orden uttrycker Guds omsorg om hela livet. Han vill ge oss riktlinjer för våra relationer, både till honom och till andra människor för att göra våra liv både enklare och rikare.
Mose drog sig undan. Han gick upp på berget för att möta Gud. Och det finns något intressant i detta också utifrån våra liv. Ofta är det just när man drar sig undan och bruset omkring tystnar som man kan få ta emot och göra insikter som kan bli avgörande för ens liv och vardag. I en tid när aktivitet och effektivitet premieras kan detta vara nyttigt att påminna sig om. Inte sällan är det just i tystnaden, i stillheten, som det stora sker. De stunderna kan påverka hela livet.
